Demiurgen

Jag minns egentligen inget av min resa från Phrexos tillbaka till Mykonos. När jag tänker på det nu ser jag bara grått framför mig, inga färger. Till och med när jag tittade ut över havet verkade det skifta i grått snarare än grönt och blått.

På något sätt jag tog mig från Mykonos stad till Super Paradise Beach på södra delen av ön. Det såg precis ut som jag hade lämnat det. Feta, halvnakna turister strövade runt på stränderna med däst uppsyn. Jag konstaterade att jag inte hade råd att hyra ens en campingplats att sova på och att jag var tvungen att hitta på något annat.
Mitt i natten snodde jag med mig en liggstol från stranden och gav mig upp bland de mer otillgängliga klipporna ovanför stranden. Efter att ha snokat runt en stund och nästan stukat foten på en lös sten hittade jag vad jag sökte, en grotta. Eller åtminstone en öppning in i berget som gav lite skugga och skydd från insyn. Två meter upp till grottans tak, och så ett par meter in.
Där ställde jag min liggstol och min ryggsäck. Detta var nu hemma.

Jag hade ännu inte helt gett upp hoppet om att hitta ett jobb som kunde ge mig lite pengar till hemresan. Fortfarande var jag för stolt för att ringa hem till någon av mina föräldrar, som för övrigt inte hade hört av mig på… ja, hur länge kunde det vara?
Inne på campingens kontor, dit jag kom för att hämta vatten, kunde jag med hjälp av väggkalendern sluta mig till att det måste vara den 19 augusti. Höstterminen i Lund skulle börja den 1 september, så det gav mig en deadline. Jag passade också på att kolla in mitt ansikte i spegeln på väggen. Mitt spretiga skägg och de stora grå ringarna under ögonen gav mig inget större hopp om en anställning. En sådan inkastare skulle man slå långa lovar kring.

Jag gick tillbaka upp till grottan för att fundera över min situation. Ett par meter därifrån insåg jag att det var något fel. Någon rörde sig inne i grottan. Jag ropade till och såg ett ansikte höjas och dess blick riktas mot mig där inifrån. En ung blond kille stod hukad över min öppnade ryggsäck.
”Ge fan i det där!” skrek jag. Killen sprang rakt mot mig och jag uppfattade det direkt som en attack, insåg inte just där och då att han var tvungen att springa i min riktning för att komma ut ur grottan.
Jag tog upp en sten och kände blodet rusa i ansiktet och halsen. Jag skulle göra slut på den jäveln. Men i sista stund, innan han knuffade sig förbi mig, kom det över mig vad jag höll på med och jag sänkte stenen och klev undan. Medan den unge killen sprang nerför berget satte jag mig ner utanför grottan och lät för första gången på flera veckor tårarna komma. Vad hade jag förvandlats till?

I ett bedrövligt tillstånd samlade jag ihop mina grejer, inget var förstås stulet eftersom jag inte hade något av värde, och gav mig ner till campingen för att ringa samtalet som skulle ta mig hem till Sverige. Mamma svarade och jag bröt ihop igen när jag fick höra hennes röst.

På färjan från Mykonos till Pireus fick jag idén som skulle sysselsätta mig det närmaste året, och som fortfarande sysselsätter mig. Jag skulle behandla mina upplevelser litterärt.
Det skulle bli en sorts pikareskroman om en ung Don Quijote som förläst sig på modern poesi i stället för på riddarromaner. Han skulle finna att nutiden inte är skapt för poeter. Men liksom Don Quijote skulle han inte utvecklas. I stället skulle han gå under.

Stjärnorna och fullmånen var uppe och det gick inte att undkomma deras blickar. Hyddorna låg tysta och väntande. Jag tog några snabba steg fram till Annies hydda och la örat mot träväggen.
Tystnad.
Lyssnande.
Hörde ingenting, bara blodets pulserande i min överhettade skalle.
Det var märkligt, nästan ofattbart, hur jag kunnat hamna här. Med en skadad, kanske död grek bakom mig och bara flykten framför mig. Jag var en hare som hamnat i bilens strålkastarljus och bara kunde springa rakt framåt längs landsvägen.
Egentligen borde jag förstås hoppa i roddbåten och dra härifrån så fort jag förmådde. Men jag hade bestämt mig – jag måste ha med Annie.

Jag smög längs väggen fram till hennes dörr. Det var mörkt i alla hyddor och allt var så tyst att man hörde vågorna sakta klucka mot stranden tjugo meter bort.
Dörren gled upp när jag försiktigt tryckte ner handtaget. Det var som att vakna ur en mardröm och sedan upptäcka att man befinner sig i en ännu värre mardröm. På sängen därinne i hyddans klärobskyr satt Annie, fullt påklädd med blicken på mig, och i korgstolen bredvid henne satt Lewis. Han visade inga känslor, registrerade bara torrt att jag kom in.
”Jag har väntat på dig”, sa han.
Tysta stod vi i varsin del av rummet, Annie, Lewis och jag. En omöjlig ekvation att lösa. Skulle jag behöva ta till våld? Jag kände mig långtifrån redo för att ta mig an uppgiften.
Så tog Lewis till orda igen.

”Inom zenbuddhismen finns det en övning som kallas zazen. Man sitter med korslagda ben och tittar rakt in i en tom vägg och tänker över sitt liv. Oavsett vilka känslor som dyker upp får man inte reagera på någon av dem, man sitter bara kvar utan att röra sig tills den utmätta tiden är slut. Det är det enda övningen går ut på – och det enda man behöver lära sig.”
Jag nickade, visste inte vad jag skulle säga. Det var skönt att vinna lite tid även om jag inte visste vart det här skulle leda.
”Du har ett ständigt behov”, fortsatte Lewis, ”av att hela tiden gripa in i det som sker, att ta för dig, att synas och dra fördel av varje situation. Det är det som hindrar dig från att bli en harmonisk människa, att bli en del av flödet.”

Han tystnade en stund, det verkade som om han var färdig. Annie tittade ner i golvet.
”Jag tänker ta med mig Annie och lämna ön”, sa jag.
Var det ett hånleende på hans läppar?
”Du tänker ge dig av och lämna Ödet bakom dig? Det kan du aldrig göra.”
”Vad ska du göra åt det?”
”Jag tänker inte försöka hindra dig. Det är upp till dig att bryta din utveckling, du får begå vilka misstag du vill. Frågan är bara om din älskade har samma planer?”
Han riktade blicken mot Annie. Hon mötte hans blick, och tittade sedan upp på mig med sorg i ögonen.
”Annie”, sa jag. ”Förstår du att detta är en helt vansinnig miljö, en liten sekt på en liten ö med en liten man som härskar i tron att han är Gud Fader själv? Du måste följa med mig. Jag kan visa dig ett bättre liv, en bättre värld. Frihet! Friheten är allt.”
Det var som om jag tappat luften. De sista orden kom som ett mummel ur mungipan.
”Lewis bestämmer inte över mig, och det gör inte du heller”, svarade Annie. ”Jag är här av egen fri vilja. Vill du lämna ön så visst, gör det. Jag kommer att sakna dig. Men det vi har, det har vi här. Jag tror på Lewis. Du kan inte få mig att följa med.”

Lewis såg på mig med sin genomborrande, registrerande blick. Det fanns inget triumferande uttryck där. Inte ett ögonblick röjde han vad han tänkte eller kände.
”Du kan ge dig av om du vill”, upprepade han. ”Men glöm inte att du bröt detta i förtid. Du kommer aldrig att lyckas med något efter detta. Jag kommer alltid att gå ett steg bakom dig. Du blir aldrig fri.”

Det var ett kusligt ögonblick, som om en kall hand grep om min strupe. Där och då trodde jag på det han sa. Det fanns inget annat jag kunde göra än att backa ut genom dörren och stänga den efter mig. Det sista jag såg av Lewis och Annie var deras silhuetter i det dunkla rummet. De satt kvar medan jag gick ner mot stranden – inte titta till vänster på kroppen som ligger där! – till roddbåten och gjorde loss den. De skulle sitta kvar i tystnad medan jag rodde över till Phrexos och sprang till hamnen för att invänta morgonfärjan.

Hela natten satt jag i min obekväma pinnstol vid fönstret och väntade. Stavros hade vänt ryggen mot mig efter mina fuck you-gester. Han satt med korslagda ben och en käpp i ena handen. Jag visste att jag var mentalt starkare än han. Jag visste att jag skulle vinna.
Tiden gick. Jag hade förlorat min armbandsklocka. Troligen hade Lewis tagit den, säkert för att förstärka min känsla av utsatthet. Men jag höll ögonen på månen och stjärnorna när de tändes och långsamt förflyttade sig över himlavalvet.
Min hjärna tycktes klarare än vad den varit under hela tiden på ön. Det kändes som om jag skulle kunna hålla mig vaken i flera dygn. Genom fönstret såg jag min väktares rygg och de andra hyddorna i byn. Alla ljus var släckta. Det var bara han och jag nu.
Min hydda låg närmast stranden, Lewis hydda på motsatt sida in mot centrum av ön och mellan de två bodde Annie. Jag undrade om hon sov där eller hos Lewis i natt. Jag ville gärna ha henne med mig i flykten. Men allt det där skulle jag få ta senare. Nu samlade jag mig för en avgörande uppgift.

Stavros rygg hade sjunkit ihop en smula och käppen han höll i handen hade börjat luta en aning. Jag tyckte mig se gryningens första ljus borta vid horisonten. När jag mycket långsamt öppnade dörren och smög ut i strumplästen med ett örngott i handen hörde jag en skata skrika bortifrån huvudön.
Jag plockade upp en sten stor som min handflata och la den i örngottet. Med detta vapen i händerna började jag sedan röra mig sakta, oändligt sakta mot Stavros ryggtavla ett par tre meter framför mig.
Han höll fortfarande upp huvudet, men av hans sittställning att döma hade han slumrat till. Två meter kvar nu. Mina ögon var uppspärrade i mörkret och armarna sträckta åt sidorna för att balansera rätt på det steniga underlaget.
Hela min flyktplan hängde på att jag skulle kunna sänka honom innan han hann skrika. En meter kvar. Sakta nu, sakta.
Då hände det som inte fick hända. Jag trampade snett på en sten som inte låg slätt mot marken och det hördes ett skrapande ljud.

Stavros vände genast huvudet mot ljudet, jag såg hans ansikte i profil och reagerade snabbt med att kasta mig fram den sista metern och svinga mitt improviserade vapen mot hans huvud. Stenen tog rätt i hans panna och det hördes en ihålig duns. Det var det otäckaste ljud jag någonsin hört.
Stavros sjönk ihop där han satt utan att hinna ge ett pip ifrån sig. Det var för skumt ute för att se om han blödde och jag gick inte fram till honom för att se om han andades. Jag ville inte veta vad jag hade gjort med den unge greken.
I stället gick jag fram till Annies hydda, öppnade dörren och klev in.

Hyddans fyra väggar tycktes krypa in mot mig där jag satt uppflugen på min enkla brits. Jag hade suttit så i några timmar. Tankarna for åt alla håll, utan att finna något centrum. Jag var fånge i min hydda.
”Du får sitta här i tre dygn”, hade Lewis sagt tidigare på dagen när han stängde in mig och satte en vaktpost utanför. ”Koncentrera dig på meditationen. Försök finna lugnet inne i dig själv. Sedan ska vi sätta oss ner och prata. Det kommer att bli bättre efteråt.”
Jag stirrade in i väggen. Utanför hade solen nyss gått ner, klockan kunde vara sju på kvällen. Stavros ryggtavla avtecknade sig mot det lugna havet.
Mina tankar for runt i en centrifug som bestod av mina upplevelser på ön. Lewis hade jobbat på mig från början, sett att jag var en motsträvig själ. Han hade planterat hallucinogena droger i mitt glas, och sedan utnyttjat mitt hjälplösa och förvirrade tillstånd för att kunna styra mig bättre.
Jag måste härifrån. Det var något som stod alltmer klart. Tillbaka till mitt vanliga liv. Det slog mig att jag inte visste vilket datum det var. Var det försent att ta sig hem till Lund för att gå på uppropet till D-kursen i litteraturvetenskap? Så avlägset det verkade, som en helt annan värld.

Någon knackade på dörren. Jag förflyttades snabbt tillbaka till den enda verklighet som bjöds mig.
Jag gick över till vattenskålen på det lilla fönsterbordet och vaskade mig i ansiktet. Hjärnan klarnade något och när jag lyfte huvudet var jag redo att ta mig an vem som än väntade där utanför.
Sedan öppnade jag dörren.
Där stod Annie med en tallrik hirsgröt. Hon såg liten ut, liksom förminskad av de senaste dagarnas händelser.
”Det här är till dig”, sa hon enkelt.
”Kom in”, sa jag, lämnade dörren öppen och gick och satte mig på sängen. Hon tvekade något ögonblick, sedan steg hon in och satte tallriken på sängbordet. Sedan verkade hon inte riktigt veta vart hon skulle ta vägen.
”Stig in, sa spindeln till flugan. Fast nu är det jag som är flugan”, sa jag.

”Adam”, sa hon. ”Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker det är fel, det Lewis gör mot dig.”
Hon tittade på mig. Det var något som flackade i hennes blick. Satte hon mig på prov på något sätt? Var detta en del av Lewis spel? Hade jag blivit paranoid?
”Jag tycker att det har gått för långt”, fortsatte hon. ”Jag har försökt prata med honom, men han vägrar lyssna.”
”Jag vet inte hur förhållandet ser ut mellan dig och Lewis”, sa jag hårt. ”Är du hans flickvän? Älskarinna? Tar du order från honom?”
”Jag tar inte order. Varken från honom eller dig.”
Hon såg förnärmad ut, beredde sig på att gå. Jag klev fram till henne och tog tag i hennes hand. Hon fattade tag i mig.
”Förlåt”, sa jag och strök henne över kinden.
Hon tittade ut genom fönstret. Där stod Stavros och tittade in med ogillande min. Jag gav honom fingret.
”Adam!” sa hon. ”Skärp dig. Jag måste gå nu. Jag kommer tillbaka i morgon.”

Hon gick och jag lät bli att protestera. Utanför fönstret stod Stavros kvar och tittade forskande på mig. Jag gav honom fingret igen och han gick därifrån.
I natt skulle jag ta mig därifrån.

Jag öppnade ögonen och såg ingenting. Där fanns inget i mitt synfält. Det var kolmörkt. Jag låg kvar med armarna längs kroppen och kände hur trycket över tinningarna långsamt övergick i en lätt susande värk.
Till slut, jag vet inte hur lång tid som passerade, sträckte jag upp höger arm och slog direkt i ett trätak med fingertopparna. Det var kanske 20 centimeter till taket. Jag trevade åt sidorna,först med höger hand, sedan med vänster, och fann att det var likadant där. Jag var instängd i en rymlig kista.

Var jag levande begravd? Hade de misstagit mig för död efter mitt narkotiska rus? Eller ville de döda mig på plågsammast möjliga vis? Jag drog efter andan. Luften var syrefattig och jag förstod att den snart skulle ta slut.
Tankarna hopade sig i mitt huvud och följde snart inte längre någon inneboende logik, allt jag ville var att ta mig ut och jag visste inte om det var försent, om jag var dömd att långsamt kvävas, om det här var det sista jag skulle uppleva av det här livet,instängd i en kista under jord.
Jag bultade på insidan av kistlocket. Jag måste ut! Bödlar! Plågoandar! Fanns det någon därute som kunde höra mig, någon som inte var en del av den här perversa sammanslutningen? Rädda mig!
Pulsen slog allt snabbare och jag började förlora kontrollen och förnuftet. Blodet tickade i halspulsådern. Livet rann ut i meningslöshet! Livet!

Då drogs något undan ovanför mig, en filt eller ett skynke och ljus framträdde i springorna i kistlocket. Så öppnades locket och ljuset strömmade in över mig och bländade min blick. Jag flög upp men såg först ingenting. Blå himmel och solsken och jag hade aldrig varit nergrävd i jorden som jag inbillat mig. Kistan stod på marken, i den lilla dungen mitt på ön. Runt mig stod Lewis med Stavros, Dora och Marc omkring sig, alla klädda i vitt och med allvarliga miner.
”Du kan komma upp ur kistan nu”, sa Lewis.
På darrande ben klev jag ur kistan.
Så tappade jag kontrollen igen, sjönk ihop på huk med ansiktet i händerna, föll omkull på sidan och grät okontrollerat. Jag kunde höra hur de mumlade runt mig.

En hand las på min axel.
”Det är bra”, sa Lewis. ”Förhoppningsvis har du lärt dig någonting om dig själv och kan komma tillbaka som en starkare person i vår enhet. Du måste lära dig att det inte handlar om dig själv. Det handlar om vad vi kan åstadkomma tillsammans. Du måste lära dig att underordna dig.”

Det sägs att Julius Caesar ville omge sig med tjocka personer eftersom han ansåg att smala var opålitliga och farliga. Själv vill jag helst umgås med personer med god självkänsla, eftersom människor som är osäkra på sig själva enligt min erfarenhet förr eller senare hugger en i ryggen om det krävs för att de ska få bekräftelse.

Lewis resonerade tvärtom. Han ville ha osäkra människor omkring sig. Personer han kunde forma efter sin egen vilja. Styra.

Vägen upp till hennes hydda kantades av rosors gulnade blad, sa jag till mig själv där jag linkade fram stödd på Annies arm. Och i samma stund som jag sa det förflyttades jag tillbaka till en festkväll i skogen i början av gymnasiet, där Josef var med och vi hade nyss lärt känna varandra, högstadiets isolering hade bytts mot en helt ny öppenhet där man kunde lära känna vem som helst och Josef var en spännande personlighet i sin tweedkavaj – vem fan hade tweedkavaj i ettan på gymnasiet? – och sina långa utläggningar om konst, filosofi och litteratur, utläggningar som jag redan då misstänkte var delvis improviserade utifrån en ganska bräcklig kunskapsgrund.

Anledningen till att jag förflyttades till trädhuset i skogen utanför mitt föräldrahem var förmodligen att vi hade sjungit ”Märk hur vår skugga”, med de olycksbådande raderna: ”Vägen upp till templets griftprydda stad/ trampas mellan rosors gulnade blad”, och jag hade kommit ihåg texten även när jag fullständigt aspackad på hembränd sprit lutade mig mot en enbuske och försökte spy medan Josef halvlåg mot ett bokträd och fnissade hysteriskt.

Hyddan skimrade som en hägring mot den blånande himlen där Plejaderna sjunkit och fullmånen gått upp. Var det en lyckad formulering? Skulle jag komma ihåg den länge nog för att kunna skriva ner den när jag kom hem till min hydda? Jag försökte säga meningen till Annie, men jag hade ingen aning om vad Plejaderna hette på engelska? The Pleiads? Nä, det lät knasigt.

Innan jag hade fattat att vi hade kommit in i hyddan låg jag redan på hennes sovbrits och hon höll på att knäppa upp min gylf och famla innanför mina kalsonger. Det hände absolut ingenting därnere, jag insåg att jag omöjligt skulle kunna få stånd i mitt drogade tillstånd. ”Enivrez-vous!” stönade jag som ett försök till skämt, men Annies ansikte var bortvänt, i mörker. Hon tog av sig sin klänning och blottade sina bröst. Det var ett par bröst, helt enkelt. Fortfarande hände ingenting förutom att jag började känna mig mer och mer illamående.

Jag gav mig fan på att allt det här var planerat av Lewis för att jag skulle känna mig förnedrad. Det måste ha varit han som preparerat flaskan jag fått att dricka ur. Annies hår kittlade mot min bara bröstkorg. Jag kunde bara ligga där och se på när kvinnan jag längtat efter i flera veckor nu tog av sig kläderna och sjönk ner över mig, vit, naken och frodig, utan att jag ens orkade ta mig samman och ta för mig av allt det härliga som erbjöds mig. Det var tortyr!

Annie sa ingenting. Jag sa ingenting. Minuterna gick och jag låg bara där stel som en pinne medan Annie försökte bearbeta min kropp. ”Kom igen”, mumlade hon sammanbitet. ”Kom igen!” Då syntes en man i hyddans öppning, hans skugga föll in över golvet i fullmånens sken.
Det var Lewis. Annie reste sig och vände sig mot honom. Hennes nakenhet var så blek, så bräcklig när ytterligare en person betraktade den.
Log hon förföriskt? Såg hon rädd ut? Utbytte de sarkastiska blickar mot min meningslösa kropp? Jag såg inte hennes ansikte.

Lewis tog tag i hennes nacke och vände ner henne på alla fyra på golvet, medan han med ett par snabba tag lösgjorde sitt bälte och drog ner sina byxor. Jag ville protestera, ingripa på något sätt, men jag låg som förlamad och kunde inte yttra ett ord. Isolerad.

Nu såg jag Annies ansiktsuttryck. Det var längtan, förväntan som byttes mot njutning när han fattade tag om hennes höfter och trängde in i henne bakifrån. Lewis tittade upp mot mig och hans ansikte var slätt och lugnt, förutom ögonen som intensivt borrade sig in i mina under hela akten. Sedan förlorade jag medvetandet, jag vet inte om jag somnade eller tuppade av.

Jag beundrade Lewis för hans självsäkerhet och för hans förmåga att skjuta allt oväsentligt åt sidan till förmån för den vision han bestämt sig för att viga sitt liv åt.
Men samtidigt passade det inte min självständiga läggning att följa en ledare. I hemlighet studerade jag Lewis och gav noga akt på minsta tendens till hyckleri och kompromissande, för att kunna använda det mot honom när tillfället gavs.

Det hade gått ett par veckor av min vistelse på ön Ödet och jag hade lärt känna personerna i den lilla byn. Vi var åtta personer inalles; förutom mig själv, Annie och Lewis var det en mycket ung och ganska nervös engelsman vid namn Jonathan, den blyge israelen Jacob som smitit från sin militärtjänst, tyska Dora som var en religiös sökare i 30-årsåldern, den tystlåtne greken Stavros som var praktiskt lagd och stod för de flesta byggen och reparationer, samt den pratsamme amerikanen Marc som jag inte riktigt visste var jag hade – han var mycket trevlig och förekommande men undvek skickligt att prata om sig själv och sin bakgrund.

På kvällen den fjortonde dagen hölls en fest till min ära. Stavros hade byggt en stor brasa nere vid stranden och Lewis höll ett tal för alla församlade. Det kretsade kring min andliga utveckling, hur jag hade kommit hit som en knuten näve och sedan radvis vecklats ut till en öppen hand. Jag hade vetat det rätta men inte gjort det eftersom jag i grunden var en rädd människa som gömde mig för andras blickar. Det var här jag hade höjt min blick för första gången och skådat in i horisonten, och när jag en gång var redo att ge mig ut i världen igen skulle jag förändra den med den blicken.
Jag granskade Lewis noggrant. Han såg trött ut, mer härjad än vanligt. Sena kvällar när jag vakat i närheten av hans tält hade jag sett att Annie besökte honom. Hennes besök inföll alltid efter mörkrets inbrott och varade bara någon timme.
Annie satt bredvid mig den här kvällen vid brasan som flammade mot den mörka himlen. Jag tog emot en flaska som sattes i min hand och utan att tänka på det tog jag en stor klunk. Det brände till i gommen och flamman följde med ner i halsen. Direkt insåg jag att jag inte visste vad som var i flaskan. Jag tittade upp på Lewis – hade han gjort det igen?
Han gjorde en gest mot Annie.
Hon vände sig mot mig med ett leende som inte nådde ögonen. Jag kände att det vände sig i magen och vek mig dubbel.
”Har du ätit ordentligt? Du ser inte ut att må bra. Jag hjälper dig hem”, sa hon och lät mig stödja mig på henne.

På vägen till tältet kunde jag inte hålla mig längre. Jag ursäktade mig och spydde, framåtlutad över en torr bäckfåra.
”Kom”, sa Annie och la sin arm runt min midja. Hennes mjuka kropp gned mot min arm och min höft och jag började trots allt känna mig upphetsad. Som så många gånger förut de senaste veckorna föreställde jag mig henne naken, sittande över mig med gungande bröst.
Det fanns ingen anledning att skjuta på det längre. Det var nu eller aldrig.
”Vill du sova över hos mig?” frågade jag med ansiktet bortvänt.
Hon stannade och riktade min blick mot hennes med sin hand. Sedan drog hon mig till sig och kysste mig försiktigt.
”Ja”, viskade hon. ”Men Lewis får inte få reda på det.”
”Naturligtvis inte”.
”Då går vi.”

”Vad som helst kan hända – när som helst”, sa Annie. ”Det är vad jag har fått lära mig den här sommaren.”
Vi satt uppflugna på en klipphäll ovanför stranden på den norra delen av ön. Hon satt och åt ett päron, och lite fruktsaft hade droppat ner på hennes ljusa tröja. Solen stod högt på himlen och färgerna var rena, klara. Mitt huvud kändes också klart igen. Det var länge sedan jag känt mig så säker på mig själv och det som omgav mig.
Men jag var inte helt säker på vad hon syftade på. Det kunde handla om henne och mig. Men det kunde förstås också handla om Familjen.
”För min del kan den här sommaren delas in i ett före och ett efter”, sa jag.
”Före och efter vad?” frågade hon snabbt.
Före och efter Annie, tänkte jag.
Jag funderade. Min engelska räckte kanske inte riktigt till för att beskriva vad jag menade, även om jag hade pratat engelska konstant i två månader.
”Före och efter… det var en vändpunkt för mig när jag kom hit till Phrexos. Jag har letat efter någonting här i Grekland, något som jag inte kunnat sätta fingret på. Nu känns det som om jag hittat det. Här med Lewis, ön, med… dig.”
Hon vände bort blicken. Jag tittade ner. Hon satte stopp när jag försökte prata om oss två, vad som pågick, vad som kunde bli av det. Än så länge hade ingenting hänt mellan oss. Bäst att inte förstöra det som spirade. Dags att bada, kanske. Och sedan tillbaka till Familjen, där Lewis väntade med te och frukt, och eftermiddagens föreläsning.

”Jag var en framgångsrik affärsman i London City, bland andra framgångsrika affärsmän. Man kan säga att jag hade blivit uppfostrad till ett enda ändamål – just det att bli framgångsrik, med betoning på rik. Min far var företagsledare i konservbranschen. Jag såg honom sällan under min uppväxt men han fanns där ständigt som en skugga över min axel. Efter att knappt ha träffat honom under flera år skilde sig min mor från honom när jag var 18 och flyttade till Rivieran där hon sedan dess lever med en italiensk modeentreprenör som hon antagligen ser lika lite av. Men klimatet är åtminstone bättre där hon sitter i sitt förgyllda palats med sina gindrinkar.
Själv gick jag ut från en ekonomutbildning på Cambridge med utmärkta betyg. Jag hade tillbringat hela minn tidiga ungdom på universitetsbiblioteket, ständigt studerande inför nästa tenta. Jag visste absolut inget om livet, kärlek eller vänskap.
Jag hade blivit en vålnad av mig själv.”

Det var en tung start, men Lewis sätt att framföra den första delen av sin historia fick det att verka som en axelryckning. Han tog en klunk te, fixerade mig med blicken och fortsatte.

”Jag svor ett löfte när jag tog examen från Cambridge – att jag skulle arbeta stenhårt i fem år för att samla ihop så mycket pengar jag bara kunde och sedan skulle jag söka meningen med tillvaron. Jag visste att jag kunde alla knep och grepp. Jag kunde manipulera marknaden, rida på börskursen som en jockey som befinner sig i zonen, som inte tänker längre utan är ett med hästen, varje rörelse är synkroniserad, allt är framåtrörelse, allt som finns är mållinjen.
Jag gick in i ett litet, uppåtsträvande bolag som börsmäklare och blev snabbt den stigande stjärnan på kontoret, den som alla avundades och i hemlighet avskydde. Jag arbetade i tolv timmar på vardagarna,och på lördag kväll gick jag ner till Piccadilly och plockade upp en hora som jag tog med mig upp på ett hotellrum och förnedrade. Varje gång jag var färdig med mina perversa riter, och skickat horan med blåmärken och rivsår ut i natten, satt jag där ensam med en drink och hatade mig själv. Jag hade inga vänner, kunde inte kommunicera med människor. Allt jag visste var hur jag skulle satsa för att öka vinsterna, men det var jag desto bättre på.
Vid 22 års ålder var jag ekonomiskt oberoende – åtminstone i teorin. Hade jag plockat ut alla pengar då skulle jag ha kunnat leva på dem resten av livet.

Vi som var i branschen hade blivit fartblinda och spekulerat allt vildare. Ett företag behövde inte ha någon som helst säkerhet för sin verksamhet, allt som behövdes var några vilda idéer snabbt framskissade på ett block. Vi satsade stenhårt på de unga entreprenörerna.
Men då kom kraschen. Du minns den säkert, den ekonomiska krisen i början av 90-talet.
Det är inte konstigt att det hände. Det konstiga är att det händer igen och igen.
Det påminner mycket om IT-sektorn som just nu, tio år senare, har en liknande boom,och utfallet kommer med all säkerhet att bli detsamma. Många kommer att skjuta sig för pannan precis som då. Det är märkligt att människor inte lär sig.
Men det ligger i själva systemet i sig. Där finns en blind fläck – tron på det eviga framsteget, en tillväxt utan slut.
Allt försvann inom loppet av några veckor. Bolaget jag arbetat på gick i konkurs och jag förlorade jobbet. För att inte tala om alla mina pengar, som var knutna till finansbolag, holdingbolag och fastighetsbolag som nu helt hade förlorat sitt värde.
Phillip, en av de nyare anställda i företaget, som jag hade bestått med en del beska kommentarer när han hade gjort sina oundvikliga initiala felsatsningar, kom fram till mig efter mötet när de berättat att allt var slut. Han tog ett glas Evian och hällde det innanför min krage, lugnt och metodiskt, och sa: Nu är du ingenting.

Och han hade rätt – jag var ingenting. Jag tog tunnelbanan hem till min lyxvåning i Camden som jag inte längre hade råd att betala räntorna till, och satte mig i min favoritfåtölj vid panoramafönstren. Hade jag varit en man, sa jag till mig själv, skulle jag kasta mig ut genom det här jävla fönstret. Det finns ändå inget att leva för.
Men jag var inte en man. Som jag sa, jag var ingenting. Och dagarna efteråt sålde jag mitt bohag för småpengar och lämnade lägenheten, som gick till någon smart jävel som hade startat ett indrivningsföretag i rätt tid.
En tid bodde jag i en etta vid King´s Cross med stöd från min far. Han hade inte påverkats av krisen,folk käkade till och med mer konserver än tidigare. Jag gick till arbetsförmedlingen och sökte jobb lite halvhjärtat, men jag var överkvalificerad för allt. Ingen sökte längre någon som mig.
Till slut tröttnade min far på min sorgliga uppenbarelse. Vid frukosten en novembermorgon sa han: Jag fick minsann klara mig själv på min tid. Jag började med två tomma händer och se var jag är nu. Medan du har fått allt, du är född med guldsked i munnen, och nu är du på botten. Det enda sunda jag kan göra är att kicka ut dig så att du får klara dig på egen hand. Lycka till, grabben.

Pengarna var slut och allt jag kunde göra var att gå till socialen för att be om smulor från staten. Men inte heller det fungerade – de kollade mitt släktnamn i taxeringskalendern och skrattade mig rakt upp i ansiktet.
Så jag gick tillbaka till Piccadilly där jag tidigare plockat upp mina horor, ju mer slitna och härjade desto bättre. Nu var det min tur att bli förnedrad. Jag sålde min röv helt enkelt, som man säger därnere på gatan, och jag sålde den billigt.
Varför gjorde jag det här? Varför tog jag inte bara ett jobb, vilket som helst – marknadsundersökare, hamburgarstekare, busschaufför? Jag vet inte. Kanske ville jag straffa mig själv.
Männen kom och männen gick. De knullade mig och lämnade lite pengar. Jag hade ingen hallick, jag var min egen. Så jag fick behålla pengarna, men dem gjorde jag snart av med på droger. De andra böghororna skrattade gällt åt min snobbiga accent och mina överklassmanér, och jag lärde mig att tona ner min personlighet. Jag drog i mig kokain och amfetamin för att stå ut med mig själv och vad jag sysslade med. I perioder funderade jag på att ta livet av mig, men på något sätt var det som om jag tyckte att allt som hände var rätt åt mig.

Man blir inte långvarig på gatan. Antingen lyckas man ta sig därifrån levande eller så bärs man ut med fötterna först. Efter några månader var det min tur att dra nitlotten.
Det var en sällsynt obehaglig torsk, en ouppfostrad typ med nordengelsk accent, som kom fram den kvällen och frågade om han fick göra vad som helst med mig för 100 pund. Jag kunde verkligen behöva 100 pund tänkte jag, så jag sa ja. Hur illa kunde det vara? Illa, visade det sig. Han slog mig gul och blå och bröt min högerarm efter att han knullat mig hårt med en jättedildo utan glidmedel.
Han fick vad han betalat för, helt enkelt. Jag stapplade ner från det sunkiga hotellet, blödande ur alla öppningar, och föll ihop i en hög på gatan. En limousin bromsade in, och jag hörde brottstycken av ett lågt samtal över mitt huvud. Var jag död? Ja. Jag var död.”

Lewis gjorde ännu en konstpaus. Chockad tittade jag på honom, kunde knappt yttra ett ord. Hade denna förhållandevis unge man verkligen varit med om allt detta? Jag var fascinerad, och kunde knappt vänta på fortsättningen. Jag kände mig lite yr. Hade jag druckit ordentligt? Jag tog en klunk till av det syrliga teet.
”Vad hände sedan?” frågade jag, och Lewis viftade irriterat med ena handen.

”Sedan var det slut. Eller så kan man säga att allt började. Allt blev svart. Och sedan vaknade jag upp igen, och allt var vitt. Den grekiska solen bländade min blick.
Jag vaknade upp här på Phrexos, liggande på en bädd i en av de här hyddorna. Mannen som plockat upp mig visade sig vara min välgörare. Det är han som äger ön, och har startat den här civilisationen. Som han förklarade för mig den där dagen då mitt nya liv började – det är en ny värld vi ska börja bygga här, och vi är ytterst ansvariga för att detta lyckorike ska fungera i varje beståndsdel. Och sedan dess har jag arbetat för det. Just nu är vi tio som lever här. Och gradvis skickar vi ut våra adepter i världen, genomsyrade av den nya visdom de tagit till sig här på ön. Gemensamt för de alla är att de brutits ner av världen. Vår uppgift är att bygga upp dem på nytt,och därigenom bygga upp världen på nytt.”

Jag reste mig upp. Det här ville jag inte vara med om. Det lät som en oförsonlig sekt med snäva värderingar. Jag tänkte just säga till Lewis att hans historia förvisso var intressant, men att det hade blivit dags för mig att säga adjö. Men inga av dessa ord kom över mina läppar. I stället bubblade det ut skum ur min mun, och jag kände med ens att jag tappade kontrollen över mina kroppsrörelser. Det ryckte i mina armar och benen slogs undan under mig av en osynlig kraft. Jag föll ihop på jordgolvet.
”Ta hand om honom” sa Lewis. Två av hans kumpaner kom genast fram till mig och tog tag i varsin arm. Sedan sänkte sig mörkret över mitt medvetande.