Demiurgen

Jag slog upp ögonen. Fyra träväggar, ett tak, ett golv.
Jag hade suttit och sovit i min fåtölj.
Rummets väggar tycktes vara på väg att pressa sig samman omkring mig, som i den där obehagliga scenen i första Star wars-filmen. Jag kände trycket, blundade och mumalde för mig själv: ”Finns ingen anledning till panik”.
Jag hade uppenbarligen skrivit in mig i ett hörn.
Det var kallt i stugan, skymningen hade fallit och de mörka trädkropparna svajade hotfullt mot horisonten och regnet smattrade mot taket och rann ner genom stupröret i vattentunnan framför ytterdörren. Sakta men säkert vande jag mig vid känslan av att vara vaken igen. Jag hade uppenbarligen skrivit in mig i ett hörn.
Ett hörn av verkligheten.
Jag mumlade för mig själv igen, jag var tvungen att få ut orden som susade inne i min hjärna, det var som en besvärjelse.
”Jag vill tala med den som inte bestämmer”.
Rösten var sårig och tonlös, det lät som en gammal mans sista ord på dödsbädden.
Jag sa det om och om igen, högre för varje gång.
Det var då allt förändrades.

De rika borgarna runt bordet, klädda i kostbara västar och med dubbelhakorna svällande över kragen, satsade sina pengar. Furstinnan såg på mig med ett svårtytt, återhållet leende.
Hon var mycket söt, med blek hy och gröna ögon, och välmejslade drag. Hon hade en antydan till en lätt, vertikal rynka i pannan. Hennes utseende var inte perfekt, det var ett ansikte med personlighet. Jag föll givetvis för henne genast. Jag la en insats värd tio silvermynt på 13 rött bara för att få se henne dra efter andan, vilket lyckades.

Fursten visslade till, och la en något mer balanserad insats på udda och svart. Jag försökte möta hans blick, men det var något som var fel, det gick inte. En kammartjänare fyllde mitt glas med något som smakade som en bättre bourgogne.
”Inga fler insatser”, sa croupieren torrt, och la kulan i den snurrande rouletten.
”Tretton, rött, udda och pass.”

Furstinnan såg upp på mig igen, med det där märkliga leendet. Hon gick runt bordet och satte sig bredvid mig. Hennes klänning gled upp en aning, och jag kände värmen från hennes lår.
”Bättre lycka nästa gång, monsieur. Kalla mig Rebecka. Vad heter ni?”
”Adam”, sa jag. Jag tittade upp mot fursten, men han koncentrerade sig på sina insatser inför nästa omgång.
”Ni kanske vill följa med upp till slottet efteråt? Vi har en ganska fin konstsamling som ni kanske kunde vara intresserad av. Och ni kan berätta allt om er.”
Jag tog ett glas till av det goda, pärlande vinet och såg in i hennes lekfulla blick.
”Det vore en ära, madame.”

Med en elegant åtbörd återvände Rebecka till sin makes sida. Han tycktes inte ha noterat vare sig hennes bortovaro eller hennes återkomst. Själv hade jag inte velat något hellre än att ha henne vid min sida under hela kvällen. Doften av hennes parfym dröjde kvar, och jag kände mig berusad, mindre av vinet än av hennes närhet som kommit så plötsligt och försvunnit lika kvickt.

Spelet böljade fram och tillbaka och jag hade en otrolig, oförklarlig tur. Förälskelsen gjorde mig djärv, och alla mina chansningar gick hem. Jag var sannerligen ingen van spelare och sådana här vinster hade jag bara kunnat drömma om tidigare.
Mot slutet av kvällen hade jag vunnit allt som lagts fram på bordet, och mina medspelare hade dragit sig tillbaka en efter en. Fursten var den ende som satt kvar, med avmätt, likgiltig min. Jag kunde inte avläsa hans sinnesstämning. Det var något omänskligt över den här mannen.

”Sista spelet för kvällen”, sa den gamle croupieren.
”Nå, monsieur. Hittills har det bara handlat om simpla pengar, och ni har blivit en rik man om ni inte redan var det. Låt oss göra det hela lite mer intressant. Jag satsar min hustru, mot er själ”, sa fursten i vardaglig ton.
Rebecka ryckte till bredvid honom. Det här var grymt, tänkte jag. Hur kunde han vara så okänslig med en så underbar hustru?
”Intressant förslag”, sa jag och rös till. ”Men jag har ingen önskan om att vare sig vinna er hustru eller förlora min själ.”
”Inte?” sa fursten roat. ”Nå, då så, då är spelet över.”
Spelet bröts upp och croupieren samlade ihop brickorna. Jag växlade in mina brickor i baren. Kasinoägaren tittade sorgset upp på mig.
”Ni har ruinerat mig”, sa han. ”Jag kan inte betala er allt nu med en gång, så jag hoppas att ni accepterar en avbetalningsplan. Turen är en nyckfull följeslagare. Hoppas att ni använder pengarna väl.”
”Det räcker med dagskassan ur baren”, sa jag. ”Jag behöver inget mer.”
Kasinoägaren bugade ner till marken och kysste mina fötter. Äcklad drog jag mig undan.
”Upp med er, karl!”
Sedan insåg jag vad jag just gjort för den stackaren och bugade lätt tillbaka.

Fursten rättade till sin mantel med ett leende och steg fram till mig.
”Mycket charmant, monsieur. Min hustru har berättat att ni vill hedra oss med er närvaro på slottet i afton. Droskan står redo här utanför.”

Utanför drog det kallt och löven rasslade längs gatan.
Jag slog mig ner i hästdroskan, mellan fursteparet. Kusken slog med piskan över hästarna och vi rullade iväg genom stadens gator. Slottet tornade upp sig uppe på kullen, som ett hot eller ett löfte.

”Fursten kommer snart nu!” morrade kökschefen från köksregionerna. ”För helvete, Minka, söla inte! Han är van vid det bästa och det är precis vad han ska få. Är du klar med kanapéerna? Har vinet rätt temperatur? Och snygga upp dig litegrann. Det duger inte att se ut som en nedskjuten skata när fursten kommer för att spela!”

Jag slöt ögonen och tog ännu en klunk av rieslingen i det höga glaset framför mig. Lokalen var rökig och allt fler av stadens borgare samlades inför det förestående celebra besöket. Jag satt i restaurangavdelningen av det lilla kasinot i utkanten av staden.

Det hade varit längre väg att gå än vad jag först hade trott, och när jag kom till stadsmuren var jag trött och hungrig. Planlöst irrade jag genom stadens fattiga delar. Lukten av koleldning och sopor som ställdes direkt ut på gatan stack i näsan. Människospillror i varierande grad av upplösning drog förbi mig i de trånga gränderna och jag hörde spridda kommentarer om min klädsel och allmänna uppsyn på tyska.
Jag dammade av skoltyskan och frågade förste bäste tiggare om det fanns någon krog i närheten. Han plirade mot mig med sitt enda öga och pekade i riktning mot kasinot. En livréklädd tjänare släppte in mig med en kort bugning.

Det var svårt att avgöra hur länge jag hade befunnit mig här inne vid kakelugnen, säkert flera timmar. Jag satt och väntade på att drömmen skulle ta slut. Min plånbok hade förvandlats till en penningpung med några silverfranc i, och jag kunde åtminstone betala notan för den här kvällen. Om fursten var på väg kunde jag tänka mig att stanna för att ta en titt på honom.

Nu tändes kristallkronan i taket och det rökiga rummet lystes upp. Dörrarna gled upp och in i lokalen trädde en grupp välklädda tjänare med värjor i bältena och röda kravatter.
”Res er för fursten!” ropade en av dem, och in genom dörren skred en ytterst välklädd herre i purpurröd väst och vid kråsskjorta, pudrat ansikte och kolsvart hår. Vid hans sida följde en ung adelsdam med kritvit peruk och krinolinklänning. Fursten lät blicken spela över kasinot. Han såg ytterst strikt och kontrollerad ut, och när han gick förbi mitt bord kände jag doften av den exklusiva parfymen.

Fursten slog sig ner vid ett spelbord i andra änden av lokalen, och jag följde den andlösa strömmen av bättre bemedlade borgare dit. Jag armbågade mig fram till en bättre utsiktsplats, och i det ögonblicket fick jag ögonkontakt med fursten. Han tycktes mäta mig med blicken några ögonblick, sedan log han och vinkade med ett finger. Folkmassan knuffade fram mig, och jag hörde ett förväntansfullt sus när jag slog mig ner vid bordet mittemot fursten och hans dam. Den åldrade croupieren bad om tystnad.

”Låt spelet börja”, sa han när sorlet lagt sig.

På andra sidan väntade en stentrappa ner i dunklet. På trappans översta steg satt en välgödd svart katt med ovanligt intelligent blick. Han satt där och tittade på mig, som i väntan på att jag skulle ta det första steget. Efter att ha avvaktat ett ögonblick och kastat ett par blickar bakom mig klev jag in för att böja mig ner och klappa katten.

I samma stund slog dörren igen bakom mig. Det blev fullkomligt kolmörkt och alldeles tyst. Jag kände på dörren, men den var låst. Tvekade lite och knackade sedan på dörren. Väntade en stund. Ingen tycks ha hört. Vände mig om igen ner mot trappan som jag nu kunde urskilja efter att ha vant ögonen lite vid mörkret. Katten satt kvar på översta trappsteget. Hans gula ögon lyste. Vad skulle detta betyda?

Jag lutade mig fram och höll fram min hand så att katten kunde nosa på den. Kände hans fuktiga nos och den varma lilla pusten från hans andedräkt. Han blinkade mot mig, det såg faktiskt ut så, sedan försvann ögonen och jag kunde höra hans tysta små steg nerför trappan.
Det var bara att följa efter. Trappan ledde längre ner än vad jag kunnat föreställa mig, och när jag räknat till hundra trappsteg undrade jag vad det här var för ställe egentligen. Fanns det så här djupa källare i stan?

Till slut kom jag ner till trappans fot. En tunnelgång ledde vidare, och ett par meter bort tyckte jag mig urskilja kattens gula ögon. Jag trevade mig fram längs bergväggen. Vilken vändning det här hade tagit.
Efter ett tiotal meter svängde tunnelgången, och utmynnade i en gallerförsedd öppning där ett varmt skymningsljus silades in. Jag hann uppfatta kattens lilla kropp som slank genom gallret, sedan var han försvunnen.

Vad jag såg genom gallret var inte ett landskap jag kände igen från vad jag sett av lundaslätten. Det var ett kulligt, grönt landskap med cypresser och ekar som snarare liknade Norditalien eller södra Frankrike. Jag befann mig på toppen av en hög kulle, och på några kilometers avstånd, på toppen av en annan kulle låg en liten by vid foten av ett medeltida slott.

Var detta en dröm? Förmodligen. Det jag såg motsade förnuftet helt. Jag nöp mig i armen, ruskade på mig, men det hjälpte inte. Det sydeuropeiska landskapet låg kvar utanför gallret.

Hur skulle jag göra med det här gallret, förresten? Jag kände på det, skakade litegrann, och det visade sig att det satt lite löst. Det skulle gå att forcera sig igenom. Jag backade undan, kröp ihop och kastade mig mot det med full kraft, med vänster axel före. Gallret gav vika och jag tumlade ut på andra sidan, med värkande axel. När jag reste mig var jag förvånad över att jag fortfarande var kvar i drömmen.

Jag klev undan från galleröppningen och tittade uppåt. Det såg ut som om det var någon sorts kultplats på toppen av kullen, en stensättning av något slag. Jag skakade på huvudet och funderade en stund. Om man var medveten om hur absurt det hela var, och kunde reflektera över möjligheten att det hela bara var en dröm, kunde det då verkligen vara en dröm? Men hur skulle det här annars kunna förklaras?

Smaken efter min caffe latte satt kvar i munnen, den enda påminnelsen om den verklighet jag lämnat bakom mig. Jag knäppte min svarta jeansjacka och klev iväg genom det höga gräset, på väg mot det medeltida slottet.

Jag satt vid mitt vanliga bord, nedsjunken i en sunkig, mysig fåtölj inne på den rökfria avdelningen på café Ariman. Ensam på café för första gången sen jag kom tillbaka till Lund för en vecka sen.

Jag såg en tjej som jag tyckte mig känna igen, hon satt också ensam vid ett bord snett framför mig, och efter att ha funderat lite kom jag fram till att vi gick en kurs i Nordiska språk ihop för två år sen. Kom inte ihåg vad hon hette, men jag kände igen henne och hon verkade inte känna igen mig, för nu tittade hon upp och sen genast ner igen när hon märker att jag betraktar henne. Lika bra det, jag kände för att bara vara ensam och sitta och skriva i anteckningsboken.

Vi hade haft ett par seminarier på D-kursen i litteraturvetenskap, och jag hade börjat kasta ner lite uppsatsidéer, men det var svårt att komma igång. På kvällarna satt jag mest på mitt inackorderingsrum på Östra Torn och plockade med min diktsamling. Men oroande ofta kom jag på mig själv med att fastna med blicken ut över industribyggnaderna och leråkern, ut mot horisonten, förlorad i tankar jag inte kunde uttrycka.

Kanske borde jag göra något annat än att bara försöka skriva. Det fanns tid. Ett jobb? Men vad fanns det för jobb att få för mig, ett vårdjobb? Knappast. Blotta åsynen av ett rum fullt med gamla, sjuka människor som var beroende av mig för sin överlevnad skulle få mig att lägga benen på ryggen direkt och fly hem och sjukskriva mig i en månad. Jag…

Jag la ner anteckningsboken och tittade mig omkring i rummet igen. Två tjejer vid ett bord som var mitt inne i ett djupt samtal, de var i gymnasieåldern eller kanske lite äldre.
Jag avstod från att försöka lyssna på vad de pratade om. I stället flackade min blick över till dörren till personalrummet som stod lite på glänt. Det var bara några steg dit bort.

Jag fick ett infall och föll för frestelsen att kika in där. När jag tog i dörren gick den upp väldigt lätt och smidigt, jag noterade att jag egentligen bara behövde peta på den för att den skulle glida upp.
Där inne var det ett vitkaklat rum med två dörrar, en till höger och en till vänster. Jag stängde bakom mig och stod där tyst i mörkret. Från den vänstra dörren hörde jag klirrandet av disk, från den högra ingenting. Jag skulle vilja känna på den högra dörren bara för att kolla om den var olåst.

Vad sysslade jag med egentligen, det vore ju ganska pinsamt om någon skulle ertappa mig här. ”Här får du inte vara”, liksom. Bäst att gå tillbaka innan någon märkte att jag gjorde intrång på personalutrymmet.

Jag överlade med mig själv ett par ögonblick innan jag ändå öppnade den högra dörren – den var olåst – jag steg in.

Del 2

”Älska livet på något sätt! Älska det som gåta, älska det som skönhet… men glöm allt som är smått.”
- Vilhelm Ekelund

Augusti 2000

Det var en mardröm jag vaknade ur, som vanligt den senaste tiden. Jag satt hopkrupen på tåget från Kastrup, med min sovsäck som nödtorftig kudde mot det mörka fönstret.

Drömmen hade varit lika mörk och förbivirvlande som det platta skånska landskapet utanför. Instängd i en trähydda med havet brusande utanför, med tankarna kaotiskt virvlande i huvudet. Fienden fanns där utanför.
De dova dunsarna från bongotrumman och de skärande kvinnoskriken ringde fortfarande i mina öron. Mardrömmarna var skrämmande i sin klarhet, nästan skarpare och mer realistiska än det verkliga livet dessa dagar i limbo mellan Grekland och Lund.

Jag försökte skaka av mig känslan och orientera mig i sinnevärlden. ”Nästa Lund C” stod det på den digitala skylten i tågtaket. Det var lördag kväll i slutet av augusti.

Jag frös fortfarande inombords efter händelserna på Phrexos. Snart skulle jag möta Håkan på tågstationen och förhoppningsvis skulle jag med hjälp av honom och mina andra vänner kunna värma mig igen.
Jag satte stort hopp till rutinernas återkomst i mitt liv. Jag hade ett rum, ett eget rum, att disponera. På måndagen skulle D-kursen i litteraturvetenskap dra igång. Dags att gräva ner sig i poesin igen, men med en välbehövlig distans. Återgå till det grå vardagslivet. Jag antog inbjudan.

Jag gick genom Mykonos i en doft av klängrosor och bougainvillea. Promenaden tog ungefär en halvtimme längs den smala landsvägen, mellan Paradise beachs camping där jag hade checkat in och Mykonos stad där jag varje dag sökte arbete.
På kvällarna halvlåg jag i en solstol och tittade världsfrånvänt på solen som gick ner över Egeiska havet.

Pengarna var slut på kontot, som dessutom var övertrasserat eftersom jag hade lyckats ta ut ytterligare några tusen drachmer i bankomaten i stan. Vad jag skulle ta mig till om jag inte hittade arbete hade jag ingen aning om.
Alternativet att ringa mina föräldrar var inte aktuellt. Jag hade sagt att jag skulle tillbringa sommaren i den grekiska övärlden, och på ett världsvant och lite överseende sätt avfärdat min fars farhågor.

Jag gick runt i de vindlande gränderna i Mykonos stad och beskådade partyfolket, och när jag fick en diktfras i huvudet gick jag och malde på den en stund, byggde ut och putsade på den, tills den kändes mogen för att skrivas ner. En diktsamling var på väg att växa fram och jag ville inte hejda processen, utan gjorde mig så öppen som möjligt och lät dikterna komma när de så önskade. En sammanställning och redigering kunde jag göra när jag kom hem igen i slutet av augusti.

Efter tre dagars ihärdigt letande på nattklubbar, restauranger och barer fick jag till slut ett jobb som diskare på en pub i centrum.
Där fanns ingen diskmaskin och det var ett hårt jobb att stå och slava med händerna nedsjunkna i hett vatten, med ständigt nya ölglas och oljiga tallrikar som fyllde baljan. En nerrökt engelsk kock stod i andra hörnet av köket och han verkade hata min uppsyn, sa aldrig ett vänligt ord och fick mig att känna mig som en paria. Ägaren rusade ibland in i köket och skrek att vi för helvete måste skynda på, och den engelske kocken muttrade fram förbannelser på sin svårbegripliga cockney.

Jag hade letat efter ett jobb, hittat ett jobb, och himmel vad miserabel jag kände mig.
Det var outhärdligt och jag stod bara ut i fyra kvällar. Efter den fjärde kvällen gick jag upp till ägaren och sa till honom att jobbet var avskyvärt och att de borde skaffa en diskmaskin i stället. Han tittade hatiskt på mig, men skakade bara på huvudet och så var det avklarat.

Jag tog pengarna för de kvällar jag jobbat, gick till ett litet hål i väggen där de sålde alkohol och vandrade sedan hem till campingen. Där satte jag mig i en solstol och slog upp ett glas retsina. Det bittra vinet fick min tunga och gom att dra ihop sig, men min kropp slappnade av och hjärnan slutade gå på tomgång. En känsla av öppenhet och möjligheter infann sig igen. Jag var fri att göra vad jag ville.

Jag kom att tänka på Annie. Morgonen efter skulle hon komma till hamnen i Mykonos. Det var en chans jag inte ville missa.

Söndag eftermiddag och dags för avfärd till Mykonos. Nere vid färjeterminalen hade jag stått vid kartan över Kykladerna och i princip blundat och pekat på en ö.
Det var närmare trettio grader varmt, och klädd i mina khakishorts och en vit t-shirt promenerade jag tillbaka till campingen, där jag städade vad som varit mitt hem de senaste tre veckorna.

Jag packade min stora gröna ryggsäck med mina få tillhörigheter. Några ombyten kläder. En necessär med tandborste, deodorant, kam och shampoo. Några böcker: Black Spring av Henry Miller, The Dharma Bums av Jack Kerouac, Strandmannen av Peter Kihlgård och Allt och denna lycka av ingenting av Kristian Lundberg. Anteckningsbok, vid det här laget något fuktskadad. Bärbar CD-spelare och ett litet case med åtta skivor: Stone Roses, Suede, Otis Redding, Smiths, Jakob Hellman, Donny Hathaway, U2 och Pixies.
Plånbok, pass. Det var allt. Tio kilo kan räcka för att bära ett liv.

Ombord på färjan kom jag i samspråk med en australisk tjej i min ålder. Hon hette Annie, och gav intryck av att vara något av en hippie, med långa hennafärgade dreadlocks, batiktröja och gröna linnebyxor och ett lite släpigt sätt att prata.
Hon var ganska attraktiv, på ett chosefritt sätt, och jag kunde inte låta bli att känna mig dragen till henne. Jag undrade lite vad jag själv gav för intryck vid det här laget. Hade jag förändrats, blivit långsammare och mjukare, så som jag kände mig?

Annie berättade om en ö som hette Phrexos, som var lite av en oexploaterad oas, dit hon var på väg. I Aten hade hon avtalat med en kille som hette Lewis att hon skulle ansluta till ett litet kollektiv där efter att hon besökt några andra öar, och det var dit hon var på väg nu. En fiskare i Mykonos stad skulle ta henne dit. Jag frågade om det var öppet för vem som helst att ansluta till det där kollektivet. Hon tittade inträngande på mig med sina lätt insjunkna blå ögon och sa:
- Nej. Tillträde icke för vem som helst.
- Som den magiska teatern i Stäppvargen? sa jag.
Hon skrattade. Tittade på mig med förnyad sympati. Kanske hade jag klarat något slags test.
- Varje måndag morgon kommer vi att följa med fiskebåten till Mykonos stad. Du kan möta oss i hamnen där, så får du träffa Lewis. Sedan är det upp till honom.
Jag frågade henne lite mer om ön och kollektivet, utan att vilja bli för påträngande, men det verkade som om hon inte visste så mycket.

Vi kom överens om att träffas i hamnen måndagen därpå. När färjan anlände till Mykonos och det var dags att skiljas åt kände jag mig upprymd. Kanske var detta den perfekta kombinationen av äventyr och kontemplation som jag hade letat efter.

Ios, sommaren 1999

Jag satte mig på ett ”kapheneion” nere i hamnen och beställde in en kopp grekiskt kaffe. Just när jag satt mig vid mitt vanliga fönsterbord, med blicken ut mot den azurblå oceanen som bredde ut sig i oändlighet, och kände hur tankarna började söka sig i en tröstlöst melankolisk riktning, kom ett par ortodoxa präster in, med svarta tunikor och långa grå skägg.
Det fanns något avklarnat, harmoniskt över deras ansikten där de satt och småpratade stillsamt på ett språk jag inte förstod. Tiden som tickade så desperat i min värld hade inte satt några spår i deras blickar, trots att deras ansikten var fårade och solfläckiga.

Var fann man denna frid? Religionen skulle jag aldrig kunna ge mig in i, jag var för mycket av en tvivlare av naturen. Jag skulle inte kunna förmå mig att tro blint. Skulle man kunna finna den genom att ge sig in i allt, pröva gränserna, leva ut, för att sedan kunna dra sig tillbaka, nöjd med att man i alla fall försökt?

Brottstycken av de senaste veckorna spelades upp för min inre blick, förvirrade, avklippta relationer, ytliga konversationer, sega och jobbiga drogupplevelser och bakfyllor från helvetet i den trettiogradiga värmen. I går hade jag fått sparken från mitt jobb som inkastare och det var jag verkligen värd. De senaste kvällarna hade jag bara stått och muttrat i ett hörn. Jag var enormt trött på Ios, trött på alla festande bimbos av båda könen, allt supande och all ytlighet. Vad gjorde jag här? Jag borde ta mig vidare till ett mer avklarnat ställe som bjöd på kontemplation och stillhet. Vila. Arbeta med dikterna. De här ortodoxa prästerna hade visat mig vägen på ett sätt som de kanske inte hade tänkt sig.

Jag fick in mitt kaffe och tittade ner i den bläcksvarta drycken. Erinrade mig hur Josefs flickvän Elin berättat för mig om sina psykotiska skov, om de märkliga utomvärldsliga gestalter som kunde framträda för hennes blick så fort hon fixerade den på någonting svart. Till och med i en kopp kaffe kunde hon se dem stå där och bara titta tillbaka på henne. Gestalter med absurda, förvridna drag och muterade lemmar.

Jag lyfte koppen och smuttade på den svarta, gryniga vätskan. En av de ortodoxa prästerna kastade en blick åt mitt håll och log ett milt leende över de århundraden, de världar som skilde våra bord.