Någon knackade på dörren. Jag förflyttades snabbt tillbaka till den enda verklighet som bjöds mig.
Jag gick över till vattenskålen på det lilla fönsterbordet och vaskade mig i ansiktet. Hjärnan klarnade något och när jag lyfte huvudet var jag redo att ta mig an vem som än väntade där utanför.
Sedan öppnade jag dörren.
Där stod Annie med en tallrik hirsgröt. Hon såg liten ut, liksom förminskad av de senaste dagarnas händelser.
”Det här är till dig”, sa hon enkelt.
”Kom in”, sa jag, lämnade dörren öppen och gick och satte mig på sängen. Hon tvekade något ögonblick, sedan steg hon in och satte tallriken på sängbordet. Sedan verkade hon inte riktigt veta vart hon skulle ta vägen.
”Stig in, sa spindeln till flugan. Fast nu är det jag som är flugan”, sa jag.

”Adam”, sa hon. ”Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker det är fel, det Lewis gör mot dig.”
Hon tittade på mig. Det var något som flackade i hennes blick. Satte hon mig på prov på något sätt? Var detta en del av Lewis spel? Hade jag blivit paranoid?
”Jag tycker att det har gått för långt”, fortsatte hon. ”Jag har försökt prata med honom, men han vägrar lyssna.”
”Jag vet inte hur förhållandet ser ut mellan dig och Lewis”, sa jag hårt. ”Är du hans flickvän? Älskarinna? Tar du order från honom?”
”Jag tar inte order. Varken från honom eller dig.”
Hon såg förnärmad ut, beredde sig på att gå. Jag klev fram till henne och tog tag i hennes hand. Hon fattade tag i mig.
”Förlåt”, sa jag och strök henne över kinden.
Hon tittade ut genom fönstret. Där stod Stavros och tittade in med ogillande min. Jag gav honom fingret.
”Adam!” sa hon. ”Skärp dig. Jag måste gå nu. Jag kommer tillbaka i morgon.”

Hon gick och jag lät bli att protestera. Utanför fönstret stod Stavros kvar och tittade forskande på mig. Jag gav honom fingret igen och han gick därifrån.
I natt skulle jag ta mig därifrån.

Var jag levande begravd? Hade de misstagit mig för död efter mitt narkotiska rus? Eller ville de döda mig på plågsammast möjliga vis? Jag drog efter andan. Luften var syrefattig och jag förstod att den snart skulle ta slut.
Tankarna hopade sig i mitt huvud och följde snart inte längre någon inneboende logik, allt jag ville var att ta mig ut och jag visste inte om det var försent, om jag var dömd att långsamt kvävas, om det här var det sista jag skulle uppleva av det här livet,instängd i en kista under jord.
Jag bultade på insidan av kistlocket. Jag måste ut! Bödlar! Plågoandar! Fanns det någon därute som kunde höra mig, någon som inte var en del av den här perversa sammanslutningen? Rädda mig!
Pulsen slog allt snabbare och jag började förlora kontrollen och förnuftet. Blodet tickade i halspulsådern. Livet rann ut i meningslöshet! Livet!

Då drogs något undan ovanför mig, en filt eller ett skynke och ljus framträdde i springorna i kistlocket. Så öppnades locket och ljuset strömmade in över mig och bländade min blick. Jag flög upp men såg först ingenting. Blå himmel och solsken och jag hade aldrig varit nergrävd i jorden som jag inbillat mig. Kistan stod på marken, i den lilla dungen mitt på ön. Runt mig stod Lewis med Stavros, Dora och Marc omkring sig, alla klädda i vitt och med allvarliga miner.
”Du kan komma upp ur kistan nu”, sa Lewis.
På darrande ben klev jag ur kistan.
Så tappade jag kontrollen igen, sjönk ihop på huk med ansiktet i händerna, föll omkull på sidan och grät okontrollerat. Jag kunde höra hur de mumlade runt mig.

En hand las på min axel.
”Det är bra”, sa Lewis. ”Förhoppningsvis har du lärt dig någonting om dig själv och kan komma tillbaka som en starkare person i vår enhet. Du måste lära dig att det inte handlar om dig själv. Det handlar om vad vi kan åstadkomma tillsammans. Du måste lära dig att underordna dig.”

Lewis resonerade tvärtom. Han ville ha osäkra människor omkring sig. Personer han kunde forma efter sin egen vilja. Styra.

Anledningen till att jag förflyttades till trädhuset i skogen utanför mitt föräldrahem var förmodligen att vi hade sjungit ”Märk hur vår skugga”, med de olycksbådande raderna: ”Vägen upp till templets griftprydda stad/ trampas mellan rosors gulnade blad”, och jag hade kommit ihåg texten även när jag fullständigt aspackad på hembränd sprit lutade mig mot en enbuske och försökte spy medan Josef halvlåg mot ett bokträd och fnissade hysteriskt.

Hyddan skimrade som en hägring mot den blånande himlen där Plejaderna sjunkit och fullmånen gått upp. Var det en lyckad formulering? Skulle jag komma ihåg den länge nog för att kunna skriva ner den när jag kom hem till min hydda? Jag försökte säga meningen till Annie, men jag hade ingen aning om vad Plejaderna hette på engelska? The Pleiads? Nä, det lät knasigt.

Innan jag hade fattat att vi hade kommit in i hyddan låg jag redan på hennes sovbrits och hon höll på att knäppa upp min gylf och famla innanför mina kalsonger. Det hände absolut ingenting därnere, jag insåg att jag omöjligt skulle kunna få stånd i mitt drogade tillstånd. ”Enivrez-vous!” stönade jag som ett försök till skämt, men Annies ansikte var bortvänt, i mörker. Hon tog av sig sin klänning och blottade sina bröst. Det var ett par bröst, helt enkelt. Fortfarande hände ingenting förutom att jag började känna mig mer och mer illamående.

Jag gav mig fan på att allt det här var planerat av Lewis för att jag skulle känna mig förnedrad. Det måste ha varit han som preparerat flaskan jag fått att dricka ur. Annies hår kittlade mot min bara bröstkorg. Jag kunde bara ligga där och se på när kvinnan jag längtat efter i flera veckor nu tog av sig kläderna och sjönk ner över mig, vit, naken och frodig, utan att jag ens orkade ta mig samman och ta för mig av allt det härliga som erbjöds mig. Det var tortyr!

Annie sa ingenting. Jag sa ingenting. Minuterna gick och jag låg bara där stel som en pinne medan Annie försökte bearbeta min kropp. ”Kom igen”, mumlade hon sammanbitet. ”Kom igen!” Då syntes en man i hyddans öppning, hans skugga föll in över golvet i fullmånens sken.
Det var Lewis. Annie reste sig och vände sig mot honom. Hennes nakenhet var så blek, så bräcklig när ytterligare en person betraktade den.
Log hon förföriskt? Såg hon rädd ut? Utbytte de sarkastiska blickar mot min meningslösa kropp? Jag såg inte hennes ansikte.

Lewis tog tag i hennes nacke och vände ner henne på alla fyra på golvet, medan han med ett par snabba tag lösgjorde sitt bälte och drog ner sina byxor. Jag ville protestera, ingripa på något sätt, men jag låg som förlamad och kunde inte yttra ett ord. Isolerad.

Nu såg jag Annies ansiktsuttryck. Det var längtan, förväntan som byttes mot njutning när han fattade tag om hennes höfter och trängde in i henne bakifrån. Lewis tittade upp mot mig och hans ansikte var slätt och lugnt, förutom ögonen som intensivt borrade sig in i mina under hela akten. Sedan förlorade jag medvetandet, jag vet inte om jag somnade eller tuppade av.

Det hade gått ett par veckor av min vistelse på ön Ödet och jag hade lärt känna personerna i den lilla byn. Vi var åtta personer inalles; förutom mig själv, Annie och Lewis var det en mycket ung och ganska nervös engelsman vid namn Jonathan, den blyge israelen Jacob som smitit från sin militärtjänst, tyska Dora som var en religiös sökare i 30-årsåldern, den tystlåtne greken Stavros som var praktiskt lagd och stod för de flesta byggen och reparationer, samt den pratsamme amerikanen Marc som jag inte riktigt visste var jag hade – han var mycket trevlig och förekommande men undvek skickligt att prata om sig själv och sin bakgrund.

På kvällen den fjortonde dagen hölls en fest till min ära. Stavros hade byggt en stor brasa nere vid stranden och Lewis höll ett tal för alla församlade. Det kretsade kring min andliga utveckling, hur jag hade kommit hit som en knuten näve och sedan radvis vecklats ut till en öppen hand. Jag hade vetat det rätta men inte gjort det eftersom jag i grunden var en rädd människa som gömde mig för andras blickar. Det var här jag hade höjt min blick för första gången och skådat in i horisonten, och när jag en gång var redo att ge mig ut i världen igen skulle jag förändra den med den blicken.
Jag granskade Lewis noggrant. Han såg trött ut, mer härjad än vanligt. Sena kvällar när jag vakat i närheten av hans tält hade jag sett att Annie besökte honom. Hennes besök inföll alltid efter mörkrets inbrott och varade bara någon timme.
Annie satt bredvid mig den här kvällen vid brasan som flammade mot den mörka himlen. Jag tog emot en flaska som sattes i min hand och utan att tänka på det tog jag en stor klunk. Det brände till i gommen och flamman följde med ner i halsen. Direkt insåg jag att jag inte visste vad som var i flaskan. Jag tittade upp på Lewis – hade han gjort det igen?
Han gjorde en gest mot Annie.
Hon vände sig mot mig med ett leende som inte nådde ögonen. Jag kände att det vände sig i magen och vek mig dubbel.
”Har du ätit ordentligt? Du ser inte ut att må bra. Jag hjälper dig hem”, sa hon och lät mig stödja mig på henne.

På vägen till tältet kunde jag inte hålla mig längre. Jag ursäktade mig och spydde, framåtlutad över en torr bäckfåra.
”Kom”, sa Annie och la sin arm runt min midja. Hennes mjuka kropp gned mot min arm och min höft och jag började trots allt känna mig upphetsad. Som så många gånger förut de senaste veckorna föreställde jag mig henne naken, sittande över mig med gungande bröst.
Det fanns ingen anledning att skjuta på det längre. Det var nu eller aldrig.
”Vill du sova över hos mig?” frågade jag med ansiktet bortvänt.
Hon stannade och riktade min blick mot hennes med sin hand. Sedan drog hon mig till sig och kysste mig försiktigt.
”Ja”, viskade hon. ”Men Lewis får inte få reda på det.”
”Naturligtvis inte”.
”Då går vi.”

Det var en tung start, men Lewis sätt att framföra den första delen av sin historia fick det att verka som en axelryckning. Han tog en klunk te, fixerade mig med blicken och fortsatte.

”Jag svor ett löfte när jag tog examen från Cambridge – att jag skulle arbeta stenhårt i fem år för att samla ihop så mycket pengar jag bara kunde och sedan skulle jag söka meningen med tillvaron. Jag visste att jag kunde alla knep och grepp. Jag kunde manipulera marknaden, rida på börskursen som en jockey som befinner sig i zonen, som inte tänker längre utan är ett med hästen, varje rörelse är synkroniserad, allt är framåtrörelse, allt som finns är mållinjen.
Jag gick in i ett litet, uppåtsträvande bolag som börsmäklare och blev snabbt den stigande stjärnan på kontoret, den som alla avundades och i hemlighet avskydde. Jag arbetade i tolv timmar på vardagarna,och på lördag kväll gick jag ner till Piccadilly och plockade upp en hora som jag tog med mig upp på ett hotellrum och förnedrade. Varje gång jag var färdig med mina perversa riter, och skickat horan med blåmärken och rivsår ut i natten, satt jag där ensam med en drink och hatade mig själv. Jag hade inga vänner, kunde inte kommunicera med människor. Allt jag visste var hur jag skulle satsa för att öka vinsterna, men det var jag desto bättre på.
Vid 22 års ålder var jag ekonomiskt oberoende – åtminstone i teorin. Hade jag plockat ut alla pengar då skulle jag ha kunnat leva på dem resten av livet.

Vi som var i branschen hade blivit fartblinda och spekulerat allt vildare. Ett företag behövde inte ha någon som helst säkerhet för sin verksamhet, allt som behövdes var några vilda idéer snabbt framskissade på ett block. Vi satsade stenhårt på de unga entreprenörerna.
Men då kom kraschen. Du minns den säkert, den ekonomiska krisen i början av 90-talet.
Det är inte konstigt att det hände. Det konstiga är att det händer igen och igen.
Det påminner mycket om IT-sektorn som just nu, tio år senare, har en liknande boom,och utfallet kommer med all säkerhet att bli detsamma. Många kommer att skjuta sig för pannan precis som då. Det är märkligt att människor inte lär sig.
Men det ligger i själva systemet i sig. Där finns en blind fläck – tron på det eviga framsteget, en tillväxt utan slut.
Allt försvann inom loppet av några veckor. Bolaget jag arbetat på gick i konkurs och jag förlorade jobbet. För att inte tala om alla mina pengar, som var knutna till finansbolag, holdingbolag och fastighetsbolag som nu helt hade förlorat sitt värde.
Phillip, en av de nyare anställda i företaget, som jag hade bestått med en del beska kommentarer när han hade gjort sina oundvikliga initiala felsatsningar, kom fram till mig efter mötet när de berättat att allt var slut. Han tog ett glas Evian och hällde det innanför min krage, lugnt och metodiskt, och sa: Nu är du ingenting.

Och han hade rätt – jag var ingenting. Jag tog tunnelbanan hem till min lyxvåning i Camden som jag inte längre hade råd att betala räntorna till, och satte mig i min favoritfåtölj vid panoramafönstren. Hade jag varit en man, sa jag till mig själv, skulle jag kasta mig ut genom det här jävla fönstret. Det finns ändå inget att leva för.
Men jag var inte en man. Som jag sa, jag var ingenting. Och dagarna efteråt sålde jag mitt bohag för småpengar och lämnade lägenheten, som gick till någon smart jävel som hade startat ett indrivningsföretag i rätt tid.
En tid bodde jag i en etta vid King´s Cross med stöd från min far. Han hade inte påverkats av krisen,folk käkade till och med mer konserver än tidigare. Jag gick till arbetsförmedlingen och sökte jobb lite halvhjärtat, men jag var överkvalificerad för allt. Ingen sökte längre någon som mig.
Till slut tröttnade min far på min sorgliga uppenbarelse. Vid frukosten en novembermorgon sa han: Jag fick minsann klara mig själv på min tid. Jag började med två tomma händer och se var jag är nu. Medan du har fått allt, du är född med guldsked i munnen, och nu är du på botten. Det enda sunda jag kan göra är att kicka ut dig så att du får klara dig på egen hand. Lycka till, grabben.

Pengarna var slut och allt jag kunde göra var att gå till socialen för att be om smulor från staten. Men inte heller det fungerade – de kollade mitt släktnamn i taxeringskalendern och skrattade mig rakt upp i ansiktet.
Så jag gick tillbaka till Piccadilly där jag tidigare plockat upp mina horor, ju mer slitna och härjade desto bättre. Nu var det min tur att bli förnedrad. Jag sålde min röv helt enkelt, som man säger därnere på gatan, och jag sålde den billigt.
Varför gjorde jag det här? Varför tog jag inte bara ett jobb, vilket som helst – marknadsundersökare, hamburgarstekare, busschaufför? Jag vet inte. Kanske ville jag straffa mig själv.
Männen kom och männen gick. De knullade mig och lämnade lite pengar. Jag hade ingen hallick, jag var min egen. Så jag fick behålla pengarna, men dem gjorde jag snart av med på droger. De andra böghororna skrattade gällt åt min snobbiga accent och mina överklassmanér, och jag lärde mig att tona ner min personlighet. Jag drog i mig kokain och amfetamin för att stå ut med mig själv och vad jag sysslade med. I perioder funderade jag på att ta livet av mig, men på något sätt var det som om jag tyckte att allt som hände var rätt åt mig.

Man blir inte långvarig på gatan. Antingen lyckas man ta sig därifrån levande eller så bärs man ut med fötterna först. Efter några månader var det min tur att dra nitlotten.
Det var en sällsynt obehaglig torsk, en ouppfostrad typ med nordengelsk accent, som kom fram den kvällen och frågade om han fick göra vad som helst med mig för 100 pund. Jag kunde verkligen behöva 100 pund tänkte jag, så jag sa ja. Hur illa kunde det vara? Illa, visade det sig. Han slog mig gul och blå och bröt min högerarm efter att han knullat mig hårt med en jättedildo utan glidmedel.
Han fick vad han betalat för, helt enkelt. Jag stapplade ner från det sunkiga hotellet, blödande ur alla öppningar, och föll ihop i en hög på gatan. En limousin bromsade in, och jag hörde brottstycken av ett lågt samtal över mitt huvud. Var jag död? Ja. Jag var död.”

Lewis gjorde ännu en konstpaus. Chockad tittade jag på honom, kunde knappt yttra ett ord. Hade denna förhållandevis unge man verkligen varit med om allt detta? Jag var fascinerad, och kunde knappt vänta på fortsättningen. Jag kände mig lite yr. Hade jag druckit ordentligt? Jag tog en klunk till av det syrliga teet.
”Vad hände sedan?” frågade jag, och Lewis viftade irriterat med ena handen.

”Sedan var det slut. Eller så kan man säga att allt började. Allt blev svart. Och sedan vaknade jag upp igen, och allt var vitt. Den grekiska solen bländade min blick.
Jag vaknade upp här på Phrexos, liggande på en bädd i en av de här hyddorna. Mannen som plockat upp mig visade sig vara min välgörare. Det är han som äger ön, och har startat den här civilisationen. Som han förklarade för mig den där dagen då mitt nya liv började – det är en ny värld vi ska börja bygga här, och vi är ytterst ansvariga för att detta lyckorike ska fungera i varje beståndsdel. Och sedan dess har jag arbetat för det. Just nu är vi tio som lever här. Och gradvis skickar vi ut våra adepter i världen, genomsyrade av den nya visdom de tagit till sig här på ön. Gemensamt för de alla är att de brutits ner av världen. Vår uppgift är att bygga upp dem på nytt,och därigenom bygga upp världen på nytt.”

Jag reste mig upp. Det här ville jag inte vara med om. Det lät som en oförsonlig sekt med snäva värderingar. Jag tänkte just säga till Lewis att hans historia förvisso var intressant, men att det hade blivit dags för mig att säga adjö. Men inga av dessa ord kom över mina läppar. I stället bubblade det ut skum ur min mun, och jag kände med ens att jag tappade kontrollen över mina kroppsrörelser. Det ryckte i mina armar och benen slogs undan under mig av en osynlig kraft. Jag föll ihop på jordgolvet.
”Ta hand om honom” sa Lewis. Två av hans kumpaner kom genast fram till mig och tog tag i varsin arm. Sedan sänkte sig mörkret över mitt medvetande.

Lewis bad mig att slå sig ner på en bastmatta mittemot honom. Golvet i den lilla strandhyddan var sand. Han spände ögonen i mig medan en av de unga männen, som ännu inte presenterat sig, kokade en kopp örtte vid brasan utanför hyddan.
Lewis var i trettioårsåldern, såvitt jag kunde bedöma av hans ansikte även om det var fårat. Håret var långt, mörkt och tovigt, och kroppen senig, muskulös och solbränd. Han var endast klädd i ett par khakishorts. Ögonen mötte inte riktigt min blick. Annie hade stannat utanför hyddan och småpratade tyst med den unge mannen som förberedde mitt te. De två som mött mig vid stranden var de enda två jag sett hittills, även om det fanns fem-sex hyddor i den lilla byn här vid stranden.
Ön var kal och öde, det enda som växte här var sly och vindpinade små växter. Det påminde mig om en bohuslänsk kobbe. Här kunde man se allt som försiggick på hela ön och det gick inte att gömma sig någonstans.

”Varför vill du gömma dig?” frågade Lewis. Hans accent var brittisk överklass.
Jag ryckte till. Hur var detta möjligt?
”Jag är inte här för att gömma mig”, svarade jag osäkert.
Hans röst var lågmäld och beslutsam utan att vara kommenderande.
”Låt mig berätta om mig själv. Så kan du få göra detsamma när du känner dig redo. Ännu är du det inte.”
Jag svarade inte. Väntade in hans historia.

Den unge mannen kom in med mitt te. Jag drog in dess arom. Det var något bittert i den. Jag tog en klunk och så började Lewis berätta.

Bit för bit tog vi oss fram över klippor och stenar. Det var bitvis löst under kängorna och flera gånger lyckades vi med knapp nöd undvika att rasa nerför bergväggen.
”Nej, det här går inte”, sa Håkan. ”Vi får ta oss upp till Marie igen.”
Det var då vi upptäckte grottan. Dess mynning öppnade sig precis intill oss, undanskymd, men ändå nära fast mark däruppe.
”Jag tror att Marie också kan ta sig ner hit”, sa jag. ”Så kan vi tillbringa natten här.”

En stund senare, precis före skymningen, hade vi med förenade krafter hjälpt Marie att klättra ner till grottöppningen. Tillsammans satt vi nu svepta i filtar från vagnen, runt en brinnande lägereld. Det var den gamle fältbiologen Håkan som hade lyckats tända den med flinta och ett eldstål, och lite fnöske som legat runt en cirkel av stenar. Vid stenarna låg några avgnagda och svedda djurben. Vi var uppenbarligen inte de första som bott över i den här grottan.
Där vi satt var det högt i tak, kanske tre meter. Längre in blev det lägre, det var mörkt och vi kunde inte se hela grottan.

Medan våra kläder torkade svepte jag en filt kring höfterna och sökte mig inåt grottrummet med en fackla i handen. Elden kastade långa skuggor längs väggarna och mer än en gång föreställde jag mig att jag sett en varelse ducka undan och gömma sig bland stenarna.
Tre-fyra meter in fick jag syn på ett bylte, dolt bakom en stor sten. Jag hajade till. Det var en grön ryggsäck, märkt Naturkompaniet.
Jag ropade till för mig själv, i en blandning av känslor mellan nyfikenhet, bestörtning och ren lycka.

”Vad är det?” ropade Håkan.
”Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om jag har hittat Adams ryggsäck”, sa jag.
Marie tittade frågande på oss.
”Vi kan förklara sedan, måste bara undersöka det här först”, sa Håkan till henne på tyska.

Vid elden drog jag upp blixtlåset och hällde ut ryggsäckens innehåll på marken. Mycket riktigt! Det var jeans, t-shirts och underkläder, en bärbar cd-spelare med bland annat en Smiths-skiva och en med Suede, ett par böcker, bland andra ”Tropic of Cancer” av Henry Miller – och så en blå, vattenskadad anteckningsbok.
Jag slog upp första sidan, kunde knappt andas av spänningen.
”Adam Mårtensson – Dagbok från Grekland 1999″, stod det på titelsidan.

Under resan berättade Marie om furstendömet hon bodde i, där vi för tillfället var gäster. Det unga fursteparet hette von Carpelan, och särskilt furstinnan Rebecka var mycket omsusad bland folket för sin skönhet och sitt enkla sätt. Fursten, Albrecht von Carpelan, var en mer dolsk natur. Det sas bland simpelt folk att han höll på med häxerier på sitt slott i Roulettenburg, furstendömets huvudstad och platsen vi var på väg till.
De främmande, som Marie kallade dem, hade invaderat furstendömet för bara några dagar sedan, och förfärande rykten gick över riket om deras grymhet. Vad de var ute efter, vid sidan av plundring, visste ingen.
Medan Marie berättade ropade Håkan till från kuskbocken och vagnen stannade. Jag sköt upp ena sidodörren och tittade ut. Det var en mycket obehaglig syn som mötte oss.

Vagnen stod på krönet av en kulle och vägen framför oss gick genom ett stort fält. Det var ett övergivet slagfält som bredde ut sig för våra blickar, med hundratals, kanske tusentals lik liggande huller om buller, plundrade och lämnade att dö. Några rustningsdelar eller vapen mer avancerade än högafflar och yxor syntes inte till. Troligen var detta en bondehär som hade mött en övermäktig motståndare.
Korpar satt på huvuden och åt ur ansikten, avhuggna kroppsdelar låg kring lerpölar, kaninhål och mullvadshögar. Marken hade sugit åt sig människoblod i sådan omfattning att det tycktes mig som om den var en levande, blodtörstig organism, som om själva jorden var skyldig till den brutala scen som hade utspelat sig här för kanske några dagar sedan.
Jag kände mig uppgiven. Vilken sak hade de här enkla människorna egentligen slagits för, och hade de ens varit medvetna om det själva?
Sakta rullade vi genom förödelsen. Jag som aldrig tidigare sett en död människa fick tårar i ögonen och kände mig skakad i grunden. Marie var, trots sina unga år, mer samlad. Hon satt bredvid mig med fokuserad blick och ett hårt drag kring munnen. Jag fick intrycket av att hon var ute efter en personlig vendetta, men vad skulle en liten flicka som hon och två helt malplacerade figurer från en annan tid som vi kunna göra mot en tungt beväpnad yrkesarmé?

Vi lämnade slagfältet bakom oss och landskapet blev allt mer öppet. Det var ett vackert sceneri, med bergssidor som sluttade ner i gröna dalgångar och klungor av cypresser längs den lilla landsvägen. Hade inte min sinnesstämning blivit så mörk så hade jag kunnat njuta av det idylliska landskapet.
När vi kommit upp på ännu en höjd såg vi huvudstaden i fjärran. På en kulle ruvade en medeltida borg,och längs med kullen ringlade sig en tät bebyggd stad. Runt den höga stadsmuren uppehöll sig en armé på tusentals soldater, med hästar, spjut och svarta standar som fladdrade i vinden.

Staden var belägrad av De främmande.